Mischief Managed

Esaias Tegnér (1782 – 1846) was a Swedish bishop and writer. He wrote this poem in 1810 as a reaction to Napelon. And 216 years later I find it still has relevance.

The eternal

The strong one shapes his world with the sword,
His reputation soars like the eagles;
But one day the wandering sword will break,
And the eagles will fall in their flight.
What force will create is both fleeting and short,
like storms in the desert it soon comes to nought.

But truth will live on. Amidst axes and blades
her calm, gleaming brow she uncovers.
She guides through the nocturnal world’s shady glades,
and constantly points to some other.
What’s true is eternal: round heaven and earth
its words will re-echo from birth to new birth.

What’s right is eternal: its lily though crushed
can ne’er be completely uprooted.
Should evil prevail and the world end as dust,
what’s right can be willed unrefuted.
Though round you with cunning and force it’s oppressed,
it still has a refuge concealed in your breast.

And will which in flaming breast refuge did seek
takes mandom like God, becomes action.
What’s right now gains arms, what’s true now can speak,
and all see a world that’s re-fashioned.
Each hazard you faced and each sacrifice made
like stars rise from Lethe and never will fade.

And poetry lasts, unlike flowers’ passing scent,
or rainbows in clouds someone glances.
The beauty you fashion as dust will not end,
its countenance old age enhances.
For beauty’s eternal: with mind keen and brave
we fish up its gold-sand from time’s mighty wave.

So grasp all that’s true, so dare all that’s right,
the beautiful fashion with pleasure!
The three will for ever be mankind’s delight
and from time do we plead for such treasure.
What time gave you once you must give back as well,
the eternal alone in your heart may still dwell.


Det eviga

Väl formar den starke med svärdet sin värld,
Väl flyga som örnar hans rykten;
Men någon gång brytes det vandrande svärd
Och örnarna fällas i flykten.
Vad våldet må skapa är vanskligt och kort,
Det dör som en stormvind i öknen bort.

Men sanningen lever. Bland bilor och svärd
Lugn står hon med strålande pannan.
Hon leder igenom den nattliga värld
Och pekar alltjämt till en annan.
Det sanna är evigt: Kring himmel och jord
Genljuda från släkte till släkte dess ord.

Det rätta är evigt: Ej rotas där ut
Från jorden dess trampade lilja.
Erövrar det onda all världen till slut,
Så kan du det rätta dock vilja.
Förföljs det utom dig med list och våld,
Sin fristad det har i ditt bröst fördold.

Och viljan, som stängdes i lågande bröst,
Tar mandom, lik Gud, och blir handling.
Det rätta får armar, det sanna får röst,
Och folken stå upp till förvandling.
De offer du bragte, de faror du lopp,
De stiga som stjärnor ur Lethe opp.

Och dikten är icke som blommornas doft,
Som färgade bågen i skyar.
Det sköna, du bildar, är mera än stoft,
Och åldern dess anlet förnyar.
Det sköna är evigt: Med fiken håg
Vi fiska dess guldsand ur tidens våg.

Så fatta all sanning, så våga all rätt,
Och bilda det sköna med glädje!
De tre dö ej ut bland människors ätt,
Och till dem från tiden vi vädje.
Vad tiden dig gav må du ge igen,
Blott det eviga bor i ditt hjärta än.